detta ä vår helt sjuuukt sköna nya soffa, d ä nästan som om man dör när man sitter i den. ni ä välkomna hem å provsitta den.
men idag ska bloggen inte handla om min soffa. nej. inte alls.
utan jag ska skriva om 4 kärringar i mina familj som ä "familjära förebilder" för mej.här ä de utan inbördes ordning:
- fammo. på att kärlek kan va evig efter döden. hon va inte så gammal när faffa dog, inte purung heller förståss men iaf ni fattar poängen, hon skulle kunnat träffa nån. men hon älskar faffa så mkt så hon kan inte tänka sej nån annan. nu menar jag inte att man inte ska kunna gå vidare i livet efter att ens livskamrat gått bort, utan bara simpelt att kärlek kan bestå. nu när hon börjar bli lite senil åså, så pratar extra mkt om just faffa. om hur de träffades, å att han tom dumpade honom en gång. men han va påstridig å hon blev käre i den gamle snåljåpen. fammo visar aldrig nårra tecken på att vackla i hennes Gudstro, eller att Gusse kan fixa biffen. däffö ä d hon som lagt ner min grundtro,
barnatro i mitt hjärta, å för d å mkt annat ä jag henne alltid tacksam.
- mossan.har ni sett såna dära dockor man kan köpa, som man kan putta på åså faller de tebax. ungefär som en boomerang? fast ändå inte?iaf, min mossa ä sån. hon har gått igenom mer tragedier än nån utav er ens kan föreställa er, utkämpat kamper å tatt sej ur situationer som man inte trodde att nån kunde lösa. å varje gång hon faller så tar hon sej tebax upp. för d ä hon en orubbligt förebild för mej. jag har heller aldrig hört henne säga, ens genom d tyngsta perioderna att Gud inte existerar. att Han inte hjälper. å när d sett som mörkast ut så har hon ändå fortsatt ropa ut te Honom. för mej ä mossan (trots svagheter å brister) absolut en av de starkaste kvinnorna jag vet.
- moster.ibland så tror man att vissa människor inte har nårra brister. fast de självklart har d. min moster ä en av dem.
idag 50 år gammal ä hon professor, inget man blir på en natt. hon visar på en vilja som inte går å stoppa å på att d ä möjligt, även för oss vanliga dödliga. hon kanske haft andra förutsättningar än såna som mej men oxå utkämpat kamper som oss alla andra. hon ä en kvinnosakskvinna utan dess like å jag lär mej mer å mer utav henne varje dag. att hon ändå vill hjälpa mej med mina skolgrejjer, trots att hon jobbar mkt mer än många andra, tyder bara på en välvilja som vi alla borde ha.
sen gillar jag de faktum att hon ger mej saker, men d hör inte hit.- sist men inte minst, min storasyster.för några år sedan så trodde jag inte att jag nånsin skulle prata med min syster igen. vi hade bråkat som bövelen å jag tänkte att d va kört för oss båda att hitta en väg tebax.
idag ä hon utan tvekan en av mina bästisar. hon ä ett klart exempel på att man kan göra nåt av sitt liv, även fast svårigheter knackar på dörren. hela mitt liv har jag blivit jämförd med henne.
"lilla linn, kolla på storasyster vad duktig hon ä" å jag hatade d. för jag va inte henne, kommer aldrig bli som henne. d ä bra. för vi ä ju inte samma. men om jag tittar på vad hon har åstadkommit så kan jag själv se att jag kan komma dit jag vill trots min bakgrund. för jag kanske ä mer kramig än hon, definitivt mer tjock än hon, inte lika kunnig som hon, men hon får mej att skratta rätt ut
(få ä så roliga som hon), hon lixom min moster tar sej tid att hjälpa mej, vi kan gå långa promenader å prata precis om allting.
hon lyfter mej. hela tiden.
tänk om jag vetat d, d där åren vi va så osams...
iaf, jag brukar inte säga detta te henne så ofta,
men jag älskar henne. alltid.d räcker för idag ungdomar.
nästa gång ska jag skriva om klassfesten.
puss å he.
