linson älskar petson.

för att vara ärlig, för att lägga ner allt d där med att jag kan allt, vet allt å klarar allt: jag ä livrädd.

jag hade lovat mej själv att aldrig låta nån få mitt hjärta. igen. d låter tragiskt, jag vet. men efter att ha hittat mej själv i rännstenen från förra gången nån fick ta del av d, efter att jag ställt mej framför spegeln å hatat allt vad som visats sej i bilden, för att jag fått höra att jag inte varit värdig nåt bättre, så var d ett enkelt löfte. ett löfte om att aldrig hitta mej själv i rännstenen igen.

så kom den 29:e juli. jag skulle skåla med mina vänner, dansa hela natten, bli sådär odräglig, för att sedan somna gutt med glass kvar runt munnen i min säng. för jag hade verkligen börjat trivas med d. men så bara stod han där. ett ligg linn, bara ett ligg. nu sitter jag här. på pricken ett halvår sedan. han har åkt hem te värnamo å jag ä livrädd för att jag aldrig ska få känna så som jag gör när jag ä med honom. tomheten å tystnaden efter honom har redan blivit total. han gör mej hel, han gör mej lycklig å han får den där gråa klumpen framför spegeln att le, han får bilden att bli färgrik å värd att få känna så. jag skulle kunna skratta lite kallt åt d som jag brukar, fälla nån kommentar om att d bara ä ett halvår å jag kanske får äta upp mina ord, men jag vill spendera mitt liv med honom.

så när du frågar mej varför jag älskar dej så svarar jag: du ä så mycket mer än vad jag nånsin vågat hoppas på, så mycket mer än vad jag vågat be Gud om. jag vill aldrig vara utan dej.

å om sanningen ska fram: du kan få hela mitt hjärta. jag tillhör dej.

puss å he.