jag lovar att d blir bättre.

jag vet att jag ä cp. d ä okej, jag har vant mej vid d. jag har vant mej vid att förvänta mej d värsta. att inte tro att d kan komma ngt gott utav d som sker. att d lyckliga bara varar i en stund för att sedan ryckas ifrån mej.
för d ä så d har varit. i hela mitt liv. jag vägrar bli bitter för d, men tydligen så vägrar även mitt förstånd låta mej tro att d kan förändras.
så ja, jag tror att han ska lämna mej, varenda gång han inte ä i närheten, varje gång jag inte hör ifrån honom.
jag tror att när han kommer se mitt rätta jag så kommer han att springa lång väg, för att aldrig höra av sej mer.
å så tror jag att d ä med alla er mina vänner. jag uttrycker nog inte den oron så ofta till er, som jag gör med oron över honom.
men sanningen ä, att så fort jag yppar ngt om mej så ä jag livrädd för att tappa er, att ni ska inse vilken dåre jag ä. att jag inte längre ska framstå som den där linn, den där skojfriske, hon som har lätt te skratt, hon som ä relativt stark.
men här kommer sanningen vänner:
- jag ser d starka i er, jag ser d ljusa i er, jag ser vad Gud har skapat å vilka gåvor Han har gett er. jag ser underbara unika individer, alla olika, men som får mej att skratta å som får mej att må bra.
- men jag ser inte d när d gäller mej. jag ser en halvfet, blek å grå klump. ngn som ä relativt tråkig, ältig å ganska så oinspirerande.

men jag älskar er, för att ni inte sett d än, för att ni fortfarande ä kvar. för ni ä viktigare än så mkt annat.

puss.